
Att ta ett steg åt ett nytt håll är det inte många som gör. Vanan att gå på samma väg, i samma skor, i samma riktning gör en trygg... Och kanske var det därför jag grät när jag fick reda på att jag kommit in på läkarlinjen i Umeå. Och de var inga glädjetårar inte, utan en chockartad kramp som tvingades ut igenom mina ögon. Skulle jag behöva lämna mitt liv bara för att det nu stod Antagen istället för Reserv?
För visst älskar även jag min väg som jag går var dag, i samma skor, i samma riktning. Och nu skulle jag få ta på mig en ögonbindel, snurra tio varv tills världen var upp och ner och sedan ta ett nytt steg i en annan riktning.
Men som min mycket kloka kusin sa till mig när jag ringde alldeles darrig, chockad och förstörd.
- Men lilla Elin, du vet det kanske är såhär, att du var redo att ta ett nytt steg i livet, och med det menas inte att köpa nya möbler. Detta hände för att du var redo för att ta ett STÖRRE steg, en STÖRRE förändring i livet och Elin, jag vet att du är redo.
Ibland behöver man en klok kusin som förenklar när man själv trasslar till det.
Tiden är relativ och i min värld känns det som om den skiftar om vart annat. När jag planerar alla saker som ska ske, alla saker som måste göras går den alldeles för fort och det känns som jag inte ska hinna med. När jag sitter i soffan på ammenäs och ser på film så saktar tiden ner och jag kan andas ut. Och sedan när jag ska träffa dig märks tiden av alltför tydligt, den lilla tiden som är kvar och tiden som inte kommer finnas för varann när jag åkt. Men det känns tryggt ändå, för visst ska man älska så mkt man kan när man kan! För dessa dagar som är kvar vill jag minnas, och inte låta flyta iväg i all packnings -och planeringsstress.
Så älska, ta vara på tiden och våga ta stegen utanför din trygga ram..
Tack Jessica, nu vet jag att jag är redo, och det kommer bli så in i helvete jävla underbart.
